Solförmörkelse; Släktet... Hogan... Toro... jävla twilight.

Idag hade vi en trevlig solförmörkelse som jag försökte stirra in i. Jag misslyckades, så min syn fungerar ännu. Tack och lov.

Och vad funkar bättre än en solförmörkelse om man skall introducera en roman om vampyrer. Och inte bara en roman om vampyrer, utan en roman om vampyrer som inleder med en solförmörkelse. Ja, jag kommer då inte på nåt.

Jag erkänner det rakt av. Jag har börjat hata vampyrgenren. Kåta idioter som tänder på romatiska mördare är inte min tekopp. Jag gillar skräck, och gotisk skräck är den bästa - men gotisk skräck är inte samma sak som vampyrskräp, i min värld är det HPLovecraft, EAPoe, Ambrose Bierce, Arthur Machen, William Hope Hodgson, Mary Shelly och gänget som står för den litteraturen. Deras vampyrberättelser handlar om parasiter, ondska och ibland missförstådda raser - de handlar aldrig om killar som vill vänta tills de gift sig med sex. Det handlar aldrig om att anse att kvinnomisshandel är ett nödvändigt ont. Så, twilightälskare, dra åt helvete!

Med det sagt kan jag fokusera på Släktet av Guillermo del Toro och Chuck Hogan, en bok som tar tag i några av mina funderingar runt vampyrmyten. Anne Rice vampyrböcker är helt ok. Lite homoerotiska, och lite smygfjantiga, men helt klart läsvärda om man gillar sånt - vilket jag gör. Jag känner att lite har Hogan och Guillermo allt lånat av Anne, och de har lånat lite av del Toros tidigare vampyrbekantskap Blade (Toro gjorde Blade 2), men här har de har tagit själva vansinnet längre.

Där både filmen Blade och Rices vampyrkrönikor är mysiga och jävligt korkade, så är detta något helt annat. Tänk er om vampyrsmittan sprider sig, tänk er att de är så mäktiga som valfri författare valt att beskriva dem, hur kommer de sig då att de lever gömda? It does not ad up.

Här har vi människans undergång.

Det är skrivet på ett sätt som får mig att tänka på Stephen King, men bara för hur berättelsen är upplagd, King är en mer "poetiskt" fängslande författare än Hogan och Toro (jag kan inte beskriva det bättre, King är väl lika poetisk som innehållsförteckningen på julskinkan om man ställer honom bredvid E A Poe tillexempel), men, för att fortsätta med författarliknelser, jag finner även spår av Dean R. Koontz, vars författarskap är lite mer vetenskapligt och kanske mer tekniskt begåvat än Kings. Hur som helst passar det berättelsen.

...berättelsen då. Jo. Ett flygplan landar på JFK-airport i New York, alla ommbord är döda utom 4 personer, och ingen logisk förklaring tycks passa in. Visst satt jag ett tag och undrade om jag skulle vara tvungen att läsa hur bitmärken och blodlösa kroppar framstår som oförklarliga, men här är vi hyfsat befriade från den idiotiska ickelogiken - de här vampyrerna har en helt annan fysik än de vanliga. De tål inte soljus och silver är dödligt för dem, men de har inga huggtänder och "smittan" är en slags parasit som får en förklaring, till skillnad från många andra monster.

Jag har påbörjat läsningen av uppföljaren Förgörelsen, så jag ska inte gå in för djupt, då försäger jag mig. Men det är enkelt att föreställa sig den som försöker varna mänskligheten för vampyrer - med Youtube, fräcka blogginlägg, och så vidare. Just det får mig ändå att nicka gillande. Författarna är med i nutiden. Något som tillexempel Ed McBain var en expert på, även på slutet av hans makalösa författarkarriär. King, som jag sa i min ungdom, utan att tänka mer på det, om något var bra.

Ja. Jag rekommenderar boken , den kommer inte att få litteraturpriset. Med den är underhållande och läsvärd. Vad med kan man begära? Cthulhu så klart, men man kan inte få allt.